fredag 27 mars 2009

980328

Mitt hjärtegryn, min underbara.. Det var då han föddes, Dison. Familjen och mina vänner känner till honom och vet att han är den häst som legat mig närmst om hjärtat och gör det fortfarande. Han har varit död nu i 4 år och jag saknar honom än.

Jag skulle kunna skriva om honom sida upp och sida ner, men nöjer mig med att säga att han var en mycket annorlunda gosse och det har aldrig funnits eller kommer aldrig att bli en sån häst som honom.
Dom flesta andra tyckte han var arrogant och tjurskallig, jag vet..Men det var ju bara han o jag ;)
Han kunde antingen ställa sig på tvären i vagnen och slå av en skakel eller två bara för att han hade lust till det och sedan fortsätta som inget hänt. Eller så kunde han sträcka på sig och vinna ett lopp, bara för att han fick lust för det ;)

Hade han funnits än, då hade han mest troligt skrotat omkring här som en gårdshäst. Han hade förmodligen haft lite enkalre göromål att sköta. Jag hade ridit honom, vallat får eller kor. Kanske åkt o startat nåt snabblopp på Visby på sommaren... Ja, vi hade nog haft det ganska skönt, han o jag.. Det blir inte alltid som man tänkt sig...















3 kommentarer:

PiLi sa...

Förstår dig... mer än väl..
Varför ska man sakna dessa fyrbenta varelser så otroligt mkt..??
Vacker var han iallafall.. och vilka härliga bilder du lagt ut!
Ha en skön helg!

Bente sa...

Vissa djur fastnar för alltid....vacker var han också.
Kram

minigrisen sa...

Det känner jag igen, precis så är det med Chico, ingen gris blir som han, och ingen förstår min kärlek till honom heller :-).
Det är tur vi får lov att ha dem kvar i vårt hjärta och huvud när de borta. KRAM!